PARVEL OCH HANS SLÄKT
En sorglig historia om världens sötaste pojke.
Sex dagar var allt vi fick med varandra. Sex dagar av ett råttliv, sex dagar ur mitt
liv. Aldrig någonsin har jag älskat och känt så för en råtta som jag kände för Parvel.
Kanske var det hans situation, kanske var det hans söta ansikte eller kanske var det något
annat, något speciellt som fanns där.
Jag vet inte, inte mer än att hans liv var sorgligt kort.
Jag skulle lämna in några råttungar till djuraffären. Ett gäng små augotisar, helfärgade,
hooded oh en irish. De var resultatet av en tjuvparning och det fanns inte så många köpare.
Så de små krypen fick skeppas iväg till djuraffär, lite sådär lagom omoraliskt.
Väl på djuraffären fick jag reda på att de dessutom hade fått hem ett gäng råttor från grossist
så jag passade på att göra iordning burar åt dem allesammans. Mina små kryp till ungar
sorterades upp efter kön och sedan öppnade jag förpackningen grossistråttorna kom med.
De var bedårande! Black striped och roans allesammans och de flesta hade bleknat så de var
alldeles gråblå och en hel drös med små bläsade huvuden kikade fram. Ungefär två-tre månader
gamla var de så de hade hunnit börja se vuxna ut utan att vara stora.
Och så, mitt i röran av råttor som sprang över bänken, där fanns han! Det var det ynkligaste
jag sett. Han var mager som en sticka, svansen var kantig, så lite fett hade han på kroppen.
Pälsen var burrig och han såg inte så frisk ut. Men han verkade så pigg, så glad. Han sprang runt
lika ivrigt som alla andra, men inte alls lika skyggt.
Jag var arg som ett bi, råttorna hade åkt ända från södra sverige upp till norrland och de
hade skickat med en hanne med så dålig kondition. Jag lyssnade på bröstkorgen och hörde ett svagt
ljud; rossel.
Jag bestämde mig där och då. Parvel skulle inte få vara kvar i djuraffären, han skulle
med hem och bli frisk!!!
Ingen av de andra råttorna verkade särdeles sjuka. De hade bra hull och var pigga, dock mycket
mer rädda än Parvel.
Väl hemma försökte jag få i Parvel mat och vatten, det gick inte alls bra. han ville inte äta
och klockan var försent för att kunna ringa veterinär. På förmiddagen dagen efter ringde jag
och fick en tid samma dag.
På veterinärstationen vägdes Parvel. Ynka 93 gram, alldeles för lite! Han konstaterades ha
lunginflammation och veterinären sade att om han inte gick upp i vikt snabbt, snart så var
avlivning det enda som var tillrådligt.
Jag fick antibiotika och åkte hem med en enda enveten tank i huvudet; Parvel ska överleva!
Parvel dog. Jag kämpade och ansträngde mig och han lämnade inte min sida i mer än en
halvtimme per dag under sex dagars tid.
Han dog i mina händer, 20gram tjockare men med ork som inte räckte längre för hans lilla kropp.
Så tillgiven och vänlig var han den lille pojken, han ville bli kelad och gosad med hela tiden
och jag säger bara det; jag glömmer honom aldrig!
Men de andra råttorna då? Jo, det är här det sorgliga börjar egentligen. På djuraffären
såldes råtta efter råtta men flera dog inom några få dagar. De hade också akut lunginflammation
men överlevde den inte lika länge som Parvel då han till skillnad från dem fick noggrann vård.
Några överlevde dock. De fanns kvar i affären när de tog hem en ny sänding råttor. Tio black
hooded-honor placerades med de råttor som redan fanns, det vill säga ett gäng black striped-hanar.
Honorna var två månader gamla och när jag nästa gång kikade in på djuraffären blev jag lika ilsk denna gång.
En hona var tjock som en spärrballong. Två månader gammal och dräktig. Bara två hannar var kvar
men de satt i varsitt hörn och såg i princip döende ut. Jag satte dem i egen bur och skällde på innehavaren
och undrade hur han kunde ha råttor av samma kön i samma bur och framför allt varför han hade sjuka råttor
i samma bur som friska ute i butiken.
Djuraffärsinnehavarens enda kommentar var "Vaddå, har jag några sjuka råttor jag?"
Hannarna satt uppburrade i varsitt hörn, andades som blåsbälgar så hela kroppen ryckte och
hade igenklibbade nosar och ögon. Och han fattade inte att de var sjuka? Fast vem vet, han
hade kanske inte tittat på dem på några dagar...
Ilsket krävde jag att få ta hem den dräktiga honan och komma tillbaka med henne och ungarna
så hon skulle slippa att föda upp sina ungar på djuraffär. Det fick jag och jag traskade
snabbt hem med det lilla knytet.
Så ung som hon var och högdräktig kom vi på kant med varandra. Hon högg efter allt hon kunde
och under hela tiden som jag hade henne kunde jag aldrig lyfta henne utan handskar och då ändå
utanför buren, i buren bet hon igenom allt och gav hemska sår.
19 ungar nedkom hon med. Jag är absolut inte för kullning men i detta fall... Ungarna var för
många och honan för ung och de ungar som överlevde skulle ändå till djuraffär.
12 ungar kullade jag och 7 lämnade jag kvar. Det borde hon väl klara?
Nje... Inte så bra. Vid 3 veckors ålder levde bara tre av dem. Vid fyra veckors ålder var det
bara en kvar. Alla andra dog i rosselbesvär, så unga!
Mammaråttan var mager som en sticka och avled två veckor senare på djuraffären; hon återhämtade
sig aldrig efter den kullen.
När jag skulle lämna in mamman och ungen till djuraffären fick jag reda på att flera av de andra honorna
också hade blivit dräktiga. Tre av dem hade dött under dräktigheten, deras kroppar orkade inte.
Två av dem hade fått stora kullar, 14 eller 15 ungar vardera, där endast två eller tre av ungarna
överlevt och jag lyssnade på deras andhämtning; ett lätt rossel.
Jag har fått höra i efterhand att några av ungarna köptes av personer som skulle avla på dem.
De verkade ju pigga och friska... Men beakta vad de hade för gener.
Pappan:
Nervösa och underutvecklade hannar med väldigt dåligt immunförsvar. De var sjuka när de parade
sig med honorna i fråga och de dog innan någon av ungarna var födda.
Mamman:
Hona på under 4 månader och dåligt utvecklad. Vägde säkerligen inte över 200g. Psykiskt
instabila och blev ännu mer instabila, nervösa och aggressiva mot människor när de blev dräktiga.
Ungarna:
De flesta dog pga dåligt immunförsvar innan de ens var gamla nog att lämna mamman. Eftersom mamman
var så ung och oerfaren och inte alls tillräckligt stor för att få kullar så växte de upp
med en mamma som högg människor så fort hon fick chansen. De blev underutvecklade eftersom
modern inte kunde föda dem ordentligt och därmed sena i växten. Troligtvis blev de efterblivna
i huvudet också i större eller mindre grad eftersom de inte fick tillräckligt mycket närig eller
stabil uppväxt.
Låter en sådan råtta trevlig? Vissa av dem kanske blev trevliga men vem skulle vilja avla på något
med den bakgrunden?
Tänk på att DIN zooråtta kan ha en liknande bakgrund! Eller om din råttas föräldrar var Zooråttor,
de kan ha samma bakgrund.
