TAMORA
Tamora - Ett vackert litet exempel på hur det kan gå utan alltför mkt tanke i avelsarbetet...
I min hybris över nyvunnen inläst kunskap om råttavel ville jag ta en sista kull på min
älskade Skruttan. Jag hade ju hittat den perfekte hannen!
Den i mina ögon perfekte hannen till min älskade Skruttans sista kull. Gosig, mysig, kelsjuk
och rejäl var han. Dessutom var han en blue bläsad american berkshire... Så jag hoppades
ju såklart på små blåa tottar med bläs.
Skruttan hade ju fått ungar tidigare, så allt skulle väl gå bra? Hannen birk var ungefär 8
månader gammal och som sagt mycket trevlig.
10 ungar blev det. Bara augoti och black. Roan eller striped roan allesammans. Men bläsar
hade de ju. Söta var de också.
Hade jag läst genetik innan hade jag såklart fått reda på att det inte gick att få fram
blåa ungar om inte bägge föräldrarna hade anlag för det. Så det var egentligen en ganska
onödig parning, men det hade jag inte lärt mig då.
Det var den kullen Tamora kom ifrån
Hon fick flytta till en kille som redan hade en råtta. Sedan hade vi ju Svea och så lilla
Bea som kom till olika hem. Och alla de andra förståss. De tre är de enda som jag vet vilka
namn de fick.
Bea dog av svåra mycoplasmabesvär innan hon blivit ens ett halvår gammal. Mysko, föräldrarna
var ju friska! Och de andra ungarna var ju friska. Svea blev ensamråtta av någon anledning
jag inte fick reda på. Numera är hon en rätt nervös liten råtta som gärna hugger efter allt
och alla utom sin matte som hon älskar. Med andra ord, en mentalt instabil liten tjej. Hon
låter dessutom som ett marsvin rätt ofta; mycoplasmabesvär i för ung ålder.
Birk dog i allvarliga mycoplasmabesvär strax efter Beas död. Han insjuknade hastigt och
sjukdomsförloppet var snabbt, en vecka tog det innan han självdog. Innan dess hade han
aldrig rosslat eller varit sjuk vad ägaren märkt.
Jag vet att någon hanne gick till avel. Jag vet inte riktigt hur det var med det men bra
kan det ju inte ha varit, med Birk till pappa.
Så, till råttan det hela handlade om. Tamora.
Jag fick plötsligt höra från ägaren vilken hemsk råtta hon var. Högg och barberade gjorde
hon! speciellt människor högg hon och de vågade inte stoppa in händerna i buren.
Jag tog tillbaka den lilla råttan och upptäckte att allt som fanns var en livrädd råtta med
instabilt psyke. Hon var så överstressad att det slog över och hon högg för att rädda sitt
liv. Hon lät dessutom som ett marsvin så fort stressen högg in; mycoplasmaproblem.
Hon hade dessutom aldrig riktigt riktigt förstått det här med flock. Hon har något litet
knepigt i skallen som gör att hon ibland inte verkar förstå andra råttor.
Mycket jobb lade jag ner på den lilla tjejen. Hon slutade hugga efter mig och jag kunde
stoppa in handen i buren utan att hon anföll. Hon barberade mycket mindre och allt verkade
bli bättre. Hon var visserligen lite bitig mot främlingar men det var bara i närheten av
buren.
Så kom den där dagen.
Skruttan, Tamoras mamma och burkamrat, dog. Hon var trots allt två år.
För Tamora blev det för mycket. Ensam i buren började hon hugga och ha sig. Utanför buren
kunde hon bli så stressad och rädd att hon bara rusade. Rusade utan att tänka, rätt in i
saker så hon blev blodig om nosen en gång. Inte röda slemhinnor utan riktigt blod.
Jag försökte med en ny råtta, G, men det gick åt skogen. Utanför buren var tamora livrädd,
sökte skydd hos G och slängde sig på rygg så fort G petade på henne. Men... Inne i buren
anföll hon G, jagade och terroriserade. Jag fick nog när hon bet G, rejält. Stort sår var
där. Så G fick vara i en egen bur, den stackars lilla flickan kunde inte förstå vad som hände.
Den nya råttan hon träffade betedde sig inte som råttor borde...
När G skulle iväg lyckades jag samtidig hitta ett hem åt Tamora. Hemma hos Fias råttflock
kunde tamora till och med umgås med råttorna. Hon hugger väl fortfarande i buren men kan
vara gosig utanför.
Jag hoppas verkligen hon kommer att må bra i den flocken...
Tamora...
Hon är en avkomma till två jättemysiga råttor. Dock hade de bägge råttorna okänd bakgrund
och eftersom pappan användes vid en så tidig ålder som 8 månader så hann inte hans dåliga
immunförsvar upptäckas innan han gick i avel.
Det var jag som tog kullen och därmed är det jag som orsakat så mycket lidande hos Tamora.
Jag som människa har ansvar för vad jag avlar fram. Jag kan inte skylla på föräldrarna till
tamora för det var ju jag som satte dem samman.
Jag hoppas att någon annan kan lära av mina misstag, så de slipper göra samma misstag...
Många har sagt att hon är vacker. Men få har kunnat hjälpa mig förstå vad som ingår i Tamoras huvud.
Hon har en liten knäpp och en stark osäkerhet i burarar, fast hon ser buren som sin tillflykt när hon är rädd.
Troligtvis har hennes storasyster som hon växte upp med inte haft så mycket inflytande på hennes då storasyster Tusan inte är fullt utvecklad mentalt.